våffelsemlor, typ

Ser att fadern redan skrivit om semlor men faktiskt - det blev av här också. Eftersom ugnen inte riktigt är igång än blev det latvarianten med köpta briocher. Faktiskt väl söta till och med för semlor men vad gör man inte? Hade lite kardemumma i den hemgjorda mandelmassan istället (är det kardemumma i semmelbullar?). Eftersom det inte går åt så mycket vispgrädde här i huset (dock mängder av andra onyttigheter) köpte jag tryckflaskevarianten och gjorde misstaget att ta av locket innan jag skakade burken. Sådär bra med svarta luckor.

Andra fadäsen för dagen var att välta ut den vattenfyllda mandelmassebunken på våffelreceptet så att boken numera kladdat ihop där. Inte för att jag följde receptet i alla fall - gjorde bovetevåfflor som variant på "crêpes salés" - men ändå. Klantigt.

Feta tisdagen

Det sket sig direkt. Det där med att återinstallera GI på menyn efter några förödande dagar på Irland. Idag var det ju Fettisdagen. Visste det inte men märkte det på skolan där rektor ställt fram ett stort fat semlor fyllda med - vaniljkräm! Pga. av allergirisken är det idiotförbud på införande av mandel i skolan.

Nåja, vad gör man inte för att glädja sin generöse chef och vaniljsemlan smakade inte kattskit den heller. Senare på dagen bar det av till gamle far och vidare mot moster där det blev nya semla. Nu med riktig fyllning.

Slutligen hamnade vi hos kusin K som mycket vänligt tog emot vårt besök mit på blanka vardagskvällen och de bjöd på - just det - semlor...

Shamrock

Shamrock är Irlands inofficiella nationalblomma och brukar för det mesta avbildas som en treklöver även om det är osäkert vad för slags växt det egentligen är fråga om. Troligen är det de tre bladen, symboliserande den heliga treenigheten, som är det viktiga.


Att få en shamrock inristad i skummet på sin Guinness brukar anses som en extra hedersbetygelse mot gäster och denna ära vederfors mig vid den sista lunchen på Irland för denna gång. Det gjorde att måltiden fick i hotellmatsalen fick ett lite extra skimmer över sig.

Lunch i Ballinspittle

Dagens lunch motsvarade alla högt ställda fördomar om Irland. I en vägkorsning, omgiven av några hus, fanns en liten mysig restaurang, som serverade riklig och god husmanskost åt ett par hungriga vägfarande.

Ortsborna verkade inte lika hungriga men kunde enkelt och naturligt hoppa in, läsa tidningen och ta sig en öl. Mitt på blanka tisdagen. Allt medan värdshusvärdinnan tände en sprakande brasa i den magnifika öppna spisen. Till och med jag förföll till att ge dricks. Dock efter viss påverkan av N.


Maten var snarlik den igår, men jag måste medge att morotsmos, eller om det var rotmos, är en underskattad delikatess, även om denna blogs skyddsgud, Thorsten Ehrenmark, en gång sa att all glädje utan rotmos är konstlad glädje. Tillsammans med en vällagad fläskstek i kraftig brunsås och diverse kokta grönsaker ger en sådan lunch en mycket behaglig mättnad.

Lunch i Cork

Det skall sägas direkt. Irländsk kokkonst står över den norska. Fast jag kanske inte ska uttala mig efter endast en måltid. Och den var inte illa alls förresten. Bara lite mäktig.

Vi tog rostbiff, som skars ut av köksmästaren ur ett stort stycke läckert kött. Detta ackompanjerades av diverse moser; morotsmos, potatismos samt något grått, som vi inte ville veta vad det var.

Veta ville vi däremot, om den dryck som serverades (som vi lät oss oss serveras) - en pint skummande Guinnees. Detta blev en måltid som gjorde att jag kände mig välkommen till stan.

Frukost på Sankt Valentins dag

Alla hjärtans dag är ytterligare ett av alla de plastkulturella inslag vi prackats på av handeln och USA i en ohelig allians. Dock måste jag medge att en frukost bestående av våffelhjärtan med grädde och sylt på tallriken samt gelehallon i en glasskål bredvid är något som kan förgylla vardagen avsevärt.

Att det sedan råkar vara just den fjortonde februari är väl bara en olycklig omständighet. Såvida man inte betänker att favoritniecen fyller år just denna dag. Kanske var det egentligen för att fira henne vi startade dagen så sött som så här!